Där regnbågen slutar - Cecelia Ahern

Måste säga att det är en av de bästa böckerna jag läst! Den är väldigt sorglig samtidigt som den är väldigt romantisk och rolig. Det kom en hel del tårar, både av glädje och av sorg.

Den handlar iallafall om Rosie och Alex som har varit bästa vänner sen dom var jättesmå (7 år tror jag det var). När de blir 18 år gamla flyttar Alex med sin familj till USA för att hans pappa fått ett jättebra jobb där. Han bestämmer sig för att läsa till läkare där och Rosie har planer på att flytta dit och plugga till hotellföreståndare (eller va det va). Ett år efter att Alex har flyttat är det studentbal på skolan som han gått på innan (och som Rosie går på) och det är meningen att Alex ska flyga dit och gå på balen med Rosie. Dock blir hans flyg inställt, vilket innebär att han inte kan ta sig till Irland i tid. Rosie bestämmer sig för att gå med en annan kille (som hon egentligen inte gillar) på balen och efter någon vecka får hon reda på att hon är gravid. Detta innebär att hon inte kan flytta till USA och Alex. Dock håller de fortfarande kontaken och efter något år så träffar Alex en kvinna som han gifter sig med. När de sedan skiljer sig bestämmer sig Alex för att han ska berätta för Rosie vad han känner för henne, men då har hon träffat en annan man och Alex vill inte förstöra det Rosie har med Greg. När det tar slut mellan Greg och Rosie så har Alex hunnit träffa en annan kvinna som han egentligen inte tycker om så mycket, men de gifter sig iallafall. Rosie vill berätta för Alex vad hon känner för honom, men bestämmer sig för att låta bli eftersom han har en ny fru. När de väl är 50 år så hittar de varandra...

Jag tycker att det är så himla sorgligt att de har levt ifrån varandra hela livet i princip, men det är ändå romantiskt att de hittar varandra till slut.

Ska kärlek verkligen vara så svårt? Varför kan man inte bara säga vad man känner? Livet är ju trots allt inte så långt, så varför hålla inne sina känslor? Vad är det värsta som kan hända? Att man förlorar sin stolthet om den andra inte känner likadant? Det är ju knappast någonting man dör av. Skulle det inte gå som man vill så kommer man över det förr eller senare. Satsar man inte kan man inte heller vinna.