Exjobb

Då har exjobbet dragit igång på riktigt, 1.5 vecka med massa förvirring och slit. Idag var den värsta dagen hittills. Varför ska rening av molekyler ta sjukt mkt längre tid än själva reaktionerna? Fast det var nästan lite väntat. Så ni som tror att kemister bara står och blandar massa konstiga saker i en kolv och att lösningen sen byter färg, poffar till och börjar ryka tror fel! Visst, vi gör det också men inte bara det! Nästan 70% av all tid går åt till att rena mellanprodukterna och slutprodukten. Det låter jätteenkelt, och det är det i vissa fall men de flesta gångerna så går det snett och tar sjukt mycket längre tid än man tror. Som idag tillexempel... Kolonn är en ganska vanlig metod man använder sig av när man ska rena kemiska föreningar. Det man gör är att packa en avlång vasliknande glastratt (väldigt bra förklaring, men hoppas att ni som läser min blogg vet vad en kolonn är. Det blir så mycket lättare att hänga med då =D) med ett slags silicapulver som föreningarna ska fastna i. För att de sen ska kunna röra på sig i den här kolonnen använder man en mobilfas som består av en blandning av olika lösningsmedel (t.ex Toulen och Etylacetat). Hur bra föreningarna vandrar beror då på mobilfasen. Man låter lösningmedlet droppa ut i botten på kolonnen och man samlar upp det i provrör (lösningsmedlet kommer alltså innehålla min förening som separerats från andra ämnen). Oftast använder man runt 25-50 provrör som amn sedan poolar (samlar upp) i en kolv och efter det dunstar man bort lösningmedlet så att bara min förening är kvar i kolven. Och nu då över till varför den här dagen var så hemsk...

Jag fick använda 110 st provrör för att min förening till en början inte ville komma ut från kolonnen och när den väl kom ut så kom den hela tiden. Efter sådär 70 rör blev man lite trött och sur på allt. Kan även berätta att 110 rör tog 4 timmar.. Inte nog med det så ville andra ämnen sitta ihop med min förening så att den ändå inte blev helt ren. Så imorgon får jag köra ny kolonn, och förhoppningsvis blir den bättre men det vet man aldrig...

Som ni förstår så handlar inte kemistlivet bara om en massa häftiga reaktioner, utan också om massa efterarbete som tar dubbelt så lång tid. Sen när det inte går som man vill blir man trött, besviken och lite sur. Men ja, man ska väl inte gnälla.. JAg har ju valt det själv, och konstigt nog så tycker jag om det. Hur sjuk är inte jag då? =)



Denna bild har jag inte tagit själv utan googlat fram så att ni bättre förstår vad jag pratar om. Jag får försöka komma ihåg att ta bild på någon av mina kolonner sen å lägga upp!

Hoppas ni inte dog av tristess nu... ;)

Puss och Kram!